Dags för en ny öroninflammation. Vi som har stora, håriga, hängande öron är extra mycket utsatta för sånt. För min del var det nästan två år sedan sist. Den här gången är det mest i vänsterörat; det gör faktiskt riktigt ont.

Men som tur är har min människa tid att ta hand om saker. Så det blev besök hos veterinären direkt på morgonen och sedan till apoteket med recept på Canaural och Remadyl – örondroppar och smärtstillande tabletter alltså.

“Där försvann ytterligare en tusenlapp”, hörde jag att han suckade. Det är tydligen dyrare för hundar att vara sjuka än för människor. (Men vi betalar ju å andra sidan ingen skatt).

Jag har i alla fall fått sällskap. Syrran Amber och systerdottern Medea ska vara med oss dom närmaste dagarna. “Stormamma” Pernilla har rest till Italien för att göra affärer. Så nu har jag nån att beklaga mig för när det är som jobbigast – alltså nån som förstår vad man säger, menar jag.

Det har blivit varmare ute. Och det är väl inte så kul. Det blir slaskigt på gatorna och så blir det isklumpar mellan trampdynorna när man är ute och går. Men Bosse sa att han tyckte det var skönt att inte behöva långkalsingar. Människor ska ju ha så mycket saker på sig hela tiden. Det tar ju en evighet för dom när man ska gå ut. Varför har dom inte päls överallt, som vi? Dom har ju på huvudet…

Nu har jag i alla fall fått mat och alla tre ligger och väntar på tecknen som betyder att vi ska gå på promenad. Det ska vi när människan tar på sig dom stora skorna och en mössa. Jag brukar ligga och vänta tills jag hör vilka skor han tar, så jag vet om jag ska följa med eller inte.

Jaha, det ska tydligen övas på pianot först…