Argos bor i mitt kvarter. Han är en flat coated retriever och en riktig pussgurka. Han ska alltid hålla på och slicka och hoppa på min människa när vi träffas. Trams tycker jag. Jag brukar ge Bosse en snabbpuss om han varit borta hela dagen, annars får det räcka med lite svansviftning. Man har ju sin integritet att tänka på. Men flattar är tydligen så där, för jag har sett att hans kompisar gör likadant.

Men nu ska det bli andra bullar. Argos ska bli projekthund. Han ska bli min människas examensarbete på instruktörskursen. Han ska lära sig att man inte får hoppa på människor när man hälsar på dom. (Även om jag faktiskt aldrig riktigt har fattat varför. Men människor är konstiga djur. Fast snälla – och lättlärda).

Det här fick jag höra när Argos och hans människa – Viveka heter hon – kom och hälsade på igår. Det vill säga jag hörde när Bosse och Viveka pratade; Argos stannade kvar ute i hallen. Han har nämligen väldigt stor respekt för mig.

Först när vi träffades så blev han jätteskraj bara för att jag berättade för honom att det var jag som bestämde i kvarteret. Nu är han inte lika rädd längre. Vi kan leka ganska bra ute i hästhagarna och så brukar vi träna uppletande ihop. Men hemma hos mig känner han sig lite underlägsen. OK, tänker jag. Bra att han vet sin plats.

Nu ska alltså min människa försöka lära Argos och hans människa hur man “hälsar fint” som dom brukar säga. Tassarna på marken och vänta på “varsågod”. Och när dom har klarat av det så ska dom visa upp det på Bosses instruktörsexamen. Tänk om det inte funkar? Då ska jag säga ett och annat till Argos efteråt…

Jag återkommer med rapporter från övningsfältet.