Oj va mycket snö det är överallt. Kul, tycker jag. Pust och stön, tycker min människa. Å va mycket saker han ska ha på sig varenda gång vi ska gå ut.

Men idag tänkte jag prata lite om dom där små människorna. Barn, säger Bosse att dom heter. Jag gillar dom; när jag ser en brukar jag stanna och vifta lite extra på svansen för att se om dom vill komma och klappa mig.

Men dom bär sig lite konstigt åt ibland, så det är svårt att veta hur man ska göra.

Till exempel: Först säger dom “får jag klappa hunden?” Javisst, säger Bosse, gör det så blir hon glad. Och så säger han att dom ska räcka fram handen så att jag får lukta på dom.

Men vad gör dom? Räcker fram handen – och rycker bort den precis när jag ska lukta!

Ibland säger Bosse: Vill du ge Etta godis? Ja det vill dom. Men precis när jag ska få godiset så stäcker dom upp armen i luften. Då hoppar jag så klart. Å då blir dom rädda och trillar på baken. Och då tittar deras mamma argt på mig. Precis som om det är mitt fel att den där lilla inte kan uppföra sig.

“Vad heter han”, säger dom. Tror dom att alla hundar som är större än en medelstor råtta är farbröder?

En annan fånig grej är när dom kommer med pinnar och vill leka. Då böjer jag ner frambenen och säger “kom igen då”: det låter ungefär som VOFF! med min starka, vackra röst. Å då blir dom jätteskraja – och så blir det ingen lek.

Nån borde lära dom där små människorna lite mer om oss hundar.