“Kolla, hon har fått tillbaka midjan”, tjoade min människa idag.

Ja, ja. Det kan väl hända att jag har gått ner ett par kilo. Inte så konstigt med tanke på hur lite mat jag har fått på senaste tiden.

Men jag måste ju erkänna att det känns lite skönt att kunna röra sig lite lättare; roligare att springa i snön liksom.

Men å andra sidan; ska han snacka om midja, som han unnar sig god mat och vin och choklad till kaffet. Där skulle det behövas lite mindre matskål – om man säger så.

Här i Gustavsberg är det ganska lugnt. Mitt öra är i stort sett OK, tack vare Bosses envisa rengöringsansträngningar. Det tog sin lilla tid tid… Jag är nyschamponerad och fin i pälsen. När Bosse tog fram handdukarna och gjorde i ordning så gick jag direkt in och ställde mig i duschen och väntade, för det var verkligen på tiden.

Ute är det bara snö och snö och rätt så trista promenader. Men jag får ju alltid gå lös, så jag hinner med att nosa på allting (och trycka i mig en och annan hästbajs utan att han märker nåt).

Och så har jag fått ett nytt, fint halsband. Svart med stenar i olika färger – ganska brett. Passar bra till min mörkbruna päls. Det är min stormamma Pernilla som har bestämt hur mitt halsband ska se ut.

I går kväll var Amber och Medea här och hälsade på. Medea har börjat löpa, så jag antar att det är dags för syrran och mig att sätta igång nu också. “Du skulle ju ha löpt i julas”. säger Bosse. Men vad vet han om hur vi tänker om sådana saker. Vem vill till exempel riskera att bli med barn en sån här vinter? Hur ska man få tag på mat åt en tio, elva valpar i en meter snö? Har han tänkt på det?