Vad jag förstår (från det jag snappat upp av prat mellan min människa och Argos människa Viveka) så har Argos äntligen fattat att det är dålig stil att hoppa upp och slicka folk i ansiktet när man ska hälsa.

Big deal, säger jag. Ska det vara så svårt? Och kan han verkligen? Jag får ju nämligen inte vara med när dom tränar. Det beror på att Argos har så stor “respekt” för mig (och det ska han ju ha!) så han vågar inte hoppa på min människa när jag är med.

Å andra sidan så är han väldigt förtjust i Bosse, så han vill gärna hoppa upp och visa hur mycket han gillar honom. Men nu, som sagt har dom lärt Argos, att det räcker med att han slickar människan på handen när man hälsar. Sju lektioner tog det; nån som har svårt att fatta?

Sicket fjäsk tycker jag, men flattar är ju tydligen så där inställsamma. Vi briarder är betydligt mera återhållsamma; en snabb sniff på människan räcker för vår del. (Om det inte är en typ med skägg förstås – då blir det ingen hälsning alls. Skäggiga gubbar är läskigt!

Den häringa hälsningsträningen är en del av min människas utbildning till hundägarinstruktör. Det är människor han ska instruera; människor som har skaffat hund och som inte riktigt vet hur man ska bete sig för att deras hund ska må bra.

Tur att han inte ska försöka instruera hundar, för då skulle dom lura skjortan av honom. Han har inte fattat hur lättdresserade människor är.

På söndag ska han hålla föredrag för sina kurskamrater om Mentaltest Hund och Korning. Han läser på på Internet och frågar sina kamrater en massa.

Jag är Mentaltestad (två gånger – för jag var med på ett experiment). Och korad – med katastrofalt resultat. Så här gick det till. Först var det en exteriörkorning på Järfälla Brukshundsklubb. “Fin briard”, sa människan som mätte och klämde och tittade. “Rastypisk”.

Sen åkte vi till Mälarö Brukshundsklubb, syrran och jag. Det var precis efter provet till bevakningshundsuutbildningen när jag hade så ont i örat så jag fick panik när dom sköt. Och där på Mälarö sköt dom också, så jag bestämde mig för att stanna kvar i bilen helt enkelt. Ingen korningsstig för mig den dagen alltså. Men för syrran Amber gick det bra – hon blev korad.

Bosse var lite bekymrad i början över att jag inte vågade. Men han tycker inte att det är speciellt viktigt med mina eventuella “medaljer” eftersom jag ändå inte ska ha några valpar. (Suck!) Han tycker att jag är världens finaste hund ändå. (Man tackar – och instämmer).

Så – life goes on. Snart fyller jag nio år. Bosse säger att jag är en klok, mogen och kunnig kvinna. Själv säger jag att livet är helt OK, men att det kunde få vara lite mindre snö ute.

Vi hörs!