Min människa har varit väldigt nervös ett tag. Han trodde att jag var sjuk. Inflammation i livmodern. Inte så konstigt i och för sig. Jag är ju nio år och har aldrig fått några valpar (suck!) och då är det ju risk för sådana problem.

Så i måndags åkte vi till Södra Djursjukhuset vid IKEA i Stockholm. Där var det en snäll tantdoktor som kände på min mage. Och sen fick jag gå in i ett mörkt rum där jag måste ligga på rygg. Det är det värsta jag vet! Men Bosse höll i mig och pratade med mig hela tiden, så det gick ganska bra ändå.

Sen pratade tantdoktorn och min människa; jag kände att han blev lugnare så det var nog inte så farligt… Sen åkte vi hem.

Jag hörde när Bosse och min stormamma Pernilla pratade i telefon. Dom sa att jag kanske hade haft ett “tyst löp” – alltså utan att blöda – och att jag var “skendräktig”. Dom säger så mycket konstigt.

Idag fick jag åka till en annan tantdoktor här i Gustavsberg där vi bor. Först stack dom mig i benet; det gjorde inte ont. Sent böjde hon på mina ben och sa att jag var mjuk i kroppen för att vara “så gammal”. Hmmm… Men jag får ju massage av Bosse då och då; det är skönt.

Och sent tvingade dom mig att liggga på rygg igen. Och tog bort håret på min mage! Ultraljudsundersökning. Den doktorn sa också att dom inte kunde se några fel i min mage. Och då blev Bosse ännu gladare.

Nu är jag nybadad och kammad. Det behövdes; man blir så kladdig i pälsen när det är blött och lerigt ute. Det är skönt när man har badat. Man får ligga med en pläd på sig och bara koppla av tills pälsen har torkat.

Snön har smält. Solen skiner. Och min päls är jättefin. Livet är OK.