Vi har haft besök av släkten; Minos, en av pojkarna ur min syster Ambers kull. Han är två och ett halvt år nu. Och lika energisk och nyfiken som jag var i den åldern.

Han brås på sin mormor Onyx. Varenda luktfläck och varenda buske måste undersökas. Direkt! Syrran Medea, som jag träffar ofta, är likadan. (Jag är också intresserad av dofterna, men man kan ju ta det lite l-ug-n-t… Jag menar, man vet ju hur långt kopplet är.

Två veckor bodde Minos hos mig och Bosse. Jag måste säga att han uppförde sig exemplariskt; stor respekt och inte det minsta framfusig. Jag körde ju min “drottingstil” som vanligt. Vänlig men inget fjäsk. Är man äldst och snyggast så är man, inte sant?

Efter en vecka kom Minos människor och passade honom en dag (för Bosse skulle på kurs – nu igen!). Det var kul att se när dom kom tillbaka. Minos tyckte verkligen att det var roligt att komma hem till oss igen. (Det tyckte jag också, fast jag höll masken ganska mycket). Han är mysig Minos.

Minos och Bosse hade mycket diskussioner när vi gick i skogen. Minos ville gå först, men Bosse ville att han skulle gå vid sidan eller bakom, Så han stannade varje gång Minos stack iväg före. Pust! Det tog flera timmar att gå tre kilometer. Ska det vara så jädra svårt att fatta att människor inte kan gå fort – om dom inte har särskilda “springkläder” på sig.

Nu har MInos åkt hem till sina människor. Hoppas han kommer och hälsar på snart igen.

Jo en sak till; ni vet Argos, min ganne, den lite mesiga flatten. Härom dagen fick jag vara hos dom när Bosse skulle in till stan och ha pianolektion. Jag låg som vanligt hos Viveka när hon jobbade. Och då sa Argos ifrån att “det där är faktiskt min plats”. Man blev ju lite förvånad. Men va bra att han vågar vara lite kaxig. Jag är inte så farlig som han tror -även om jag är kvarterets drottning.