Om ett par dagar har jag löpt färdigt för den här gången. Jag har alltid en period kring det människorna kallar Midsommar och en vid Jul.

Fast förra gången märkte inte Bosse att jag löpte; han trodde att jag hade blivit sjuk, så det var en fasligt liv och besök på djursjukhuset.

På Midsommarafton var det släktträff hos min “stormamma” Pernilla. Där var min “svåger” Melwin, som är pappa till syrran Ambers barn och Minos som är en av sönerna i den kullen. (Det var busiga Minos som bodde hos mig för en tid sedan, om ni kommer ihåg). Och så syrran förstås.

Människorna åt och pratade en massa som vanligt – och sen sov vi över hos Pernilla. Min människa var lite “yr i bollen” sa han, så han kunde inte köra bilen hem.

Jag har ju berättat förut att min människa har gått på kurs och blivit instruktör, gubevars. Så varje torsdag lär han andra människor hur man ska göra när man tävlar i Rallylydnad. Det kan ju jag! Men inte får man vara med – bara för att man löper. Jag s-t-ö-r killarna, säger Bosse. Svagt, säger jag.

Annars är det bara bra. Härligt med sommar, fast ibland är det lite väl varmt. Man börjar ju bli lite till åren (snart 10) och orken är inte som den var i yngre dar. Bosse envisas med att ge mig små matportioner, så jag har gått ner några kilo och börjar närma mig idealvikt. Och det är ju skönt i och för sig. (Men det ser väldigt ödsligt ut i matskålen ibland).

Om några veckor ska vi åka bil till Skåne och hälsa på Bosses döttrar. Där ska det också bli hund i en av familjerna, har jag förstått på telefonsamtalen. Hoppas dom är kloka nog att välja en briard…