Blog Image

Ettas dagbok

Kort och gott om mitt intressanta liv....

I den här bloggen berättar briarden Etta om hur det är att leva hundliv på Värmdö. Och hur det kommer sig att hon finns just där.


Lämna gärna en kommentar efter inläggen! Det är alltid lika roligt att få :o)

Eller skriv en hälsning i våran gästbok!!

Tre jobbiga veckor

Nyheter Posted on Sun, June 27, 2010 21:02:01

Om ett par dagar har jag löpt färdigt för den här gången. Jag har alltid en period kring det människorna kallar Midsommar och en vid Jul.

Fast förra gången märkte inte Bosse att jag löpte; han trodde att jag hade blivit sjuk, så det var en fasligt liv och besök på djursjukhuset.

På Midsommarafton var det släktträff hos min “stormamma” Pernilla. Där var min “svåger” Melwin, som är pappa till syrran Ambers barn och Minos som är en av sönerna i den kullen. (Det var busiga Minos som bodde hos mig för en tid sedan, om ni kommer ihåg). Och så syrran förstås.

Människorna åt och pratade en massa som vanligt – och sen sov vi över hos Pernilla. Min människa var lite “yr i bollen” sa han, så han kunde inte köra bilen hem.

Jag har ju berättat förut att min människa har gått på kurs och blivit instruktör, gubevars. Så varje torsdag lär han andra människor hur man ska göra när man tävlar i Rallylydnad. Det kan ju jag! Men inte får man vara med – bara för att man löper. Jag s-t-ö-r killarna, säger Bosse. Svagt, säger jag.

Annars är det bara bra. Härligt med sommar, fast ibland är det lite väl varmt. Man börjar ju bli lite till åren (snart 10) och orken är inte som den var i yngre dar. Bosse envisas med att ge mig små matportioner, så jag har gått ner några kilo och börjar närma mig idealvikt. Och det är ju skönt i och för sig. (Men det ser väldigt ödsligt ut i matskålen ibland).

Om några veckor ska vi åka bil till Skåne och hälsa på Bosses döttrar. Där ska det också bli hund i en av familjerna, har jag förstått på telefonsamtalen. Hoppas dom är kloka nog att välja en briard…



Minos

Nyheter Posted on Wed, May 12, 2010 18:58:55

Vi har haft besök av släkten; Minos, en av pojkarna ur min syster Ambers kull. Han är två och ett halvt år nu. Och lika energisk och nyfiken som jag var i den åldern.

Han brås på sin mormor Onyx. Varenda luktfläck och varenda buske måste undersökas. Direkt! Syrran Medea, som jag träffar ofta, är likadan. (Jag är också intresserad av dofterna, men man kan ju ta det lite l-ug-n-t… Jag menar, man vet ju hur långt kopplet är.

Två veckor bodde Minos hos mig och Bosse. Jag måste säga att han uppförde sig exemplariskt; stor respekt och inte det minsta framfusig. Jag körde ju min “drottingstil” som vanligt. Vänlig men inget fjäsk. Är man äldst och snyggast så är man, inte sant?

Efter en vecka kom Minos människor och passade honom en dag (för Bosse skulle på kurs – nu igen!). Det var kul att se när dom kom tillbaka. Minos tyckte verkligen att det var roligt att komma hem till oss igen. (Det tyckte jag också, fast jag höll masken ganska mycket). Han är mysig Minos.

Minos och Bosse hade mycket diskussioner när vi gick i skogen. Minos ville gå först, men Bosse ville att han skulle gå vid sidan eller bakom, Så han stannade varje gång Minos stack iväg före. Pust! Det tog flera timmar att gå tre kilometer. Ska det vara så jädra svårt att fatta att människor inte kan gå fort – om dom inte har särskilda “springkläder” på sig.

Nu har MInos åkt hem till sina människor. Hoppas han kommer och hälsar på snart igen.

Jo en sak till; ni vet Argos, min ganne, den lite mesiga flatten. Härom dagen fick jag vara hos dom när Bosse skulle in till stan och ha pianolektion. Jag låg som vanligt hos Viveka när hon jobbade. Och då sa Argos ifrån att “det där är faktiskt min plats”. Man blev ju lite förvånad. Men va bra att han vågar vara lite kaxig. Jag är inte så farlig som han tror -även om jag är kvarterets drottning.



Nyrakad

Nyheter Posted on Wed, April 14, 2010 16:31:02

Min människa har varit väldigt nervös ett tag. Han trodde att jag var sjuk. Inflammation i livmodern. Inte så konstigt i och för sig. Jag är ju nio år och har aldrig fått några valpar (suck!) och då är det ju risk för sådana problem.

Så i måndags åkte vi till Södra Djursjukhuset vid IKEA i Stockholm. Där var det en snäll tantdoktor som kände på min mage. Och sen fick jag gå in i ett mörkt rum där jag måste ligga på rygg. Det är det värsta jag vet! Men Bosse höll i mig och pratade med mig hela tiden, så det gick ganska bra ändå.

Sen pratade tantdoktorn och min människa; jag kände att han blev lugnare så det var nog inte så farligt… Sen åkte vi hem.

Jag hörde när Bosse och min stormamma Pernilla pratade i telefon. Dom sa att jag kanske hade haft ett “tyst löp” – alltså utan att blöda – och att jag var “skendräktig”. Dom säger så mycket konstigt.

Idag fick jag åka till en annan tantdoktor här i Gustavsberg där vi bor. Först stack dom mig i benet; det gjorde inte ont. Sent böjde hon på mina ben och sa att jag var mjuk i kroppen för att vara “så gammal”. Hmmm… Men jag får ju massage av Bosse då och då; det är skönt.

Och sent tvingade dom mig att liggga på rygg igen. Och tog bort håret på min mage! Ultraljudsundersökning. Den doktorn sa också att dom inte kunde se några fel i min mage. Och då blev Bosse ännu gladare.

Nu är jag nybadad och kammad. Det behövdes; man blir så kladdig i pälsen när det är blött och lerigt ute. Det är skönt när man har badat. Man får ligga med en pläd på sig och bara koppla av tills pälsen har torkat.

Snön har smält. Solen skiner. Och min päls är jättefin. Livet är OK.



Födelsedag

Nyheter Posted on Mon, March 29, 2010 19:55:31


I går fyllde jag nio år. Och idag blir syrran Amber lika gammal.

Och tänk att vi har fått träffas jättemycket hela tiden; jättekul. Dom senaste fem åren har vi faktiskt varit som en flock, för våra människor – Bosse och Pernilla – bor så nära varandra. Jag är ofta hos Amber och hon och Medea, Ambers dotter, hälsar på och sover över hos mig nästan lika ofta.

När vi ska gå ut och gå alla tre blir det lite stökigt ibland. Amber vill framåt så fort som möjligt. Jag vill gå sakta och kolla alla spännande lukter. Och Medea försöker vara på alla ställen samtidigt. “Det är som en mindre cirkus”, säger Bosse.
Jag har varit mycket hos syrran på sista tiden. Bosse går på kurs för att bli nån slags lärare för människor som skaffar hund och då får jag inte följa med. Låter lite konstigt, eller hur. Jag menar – det vore väl lämpligt att fråga mig om nåt är oklart?
Och inte fick jag vara med när Bosse lärde grannhunden Argos att inte hoppa upp och slicka folk i ansiktet. Men nu är det avklarat; det har jag sett med egna ögon. Han bara går fram och slickar Bosse på handen. Snyggt jobbat!

Det har blivit lite si och så med motion och träning på grund av all snö. Jag kan inte minnas när jag fick plocka upp ett spår senast. Och gissa vad slappandet har orsakat: rejäla bilringar! Och när jag känner mig tjock, så blir jag lite slö och orörlig. Så nu är det “Beach 2010” för min del; små portioner och inga smarriga extrabelöningar på promenaderna. Trist – men det funkar. Har redan tappat ett antal hekto.

Om ett par månader ska Bosse börja med sina kurser i Rallylydnad. Då får jag vara med och visa. Det ska bli kul – rally är jättekul för man får göra så många olika saker. (Det värsta jag vet är när Bosse tjatar om att jag ska gå fot och glo honom i ögonen; det verkar ju rent snurrigt. Man kan ju snubbla!)

Nu måste jag sluta för jag hör att Bosse sätter på sig skorna. Kvällspromenad.

Glad Påsk!



Midja

Nyheter Posted on Mon, February 15, 2010 20:22:54

“Kolla, hon har fått tillbaka midjan”, tjoade min människa idag.

Ja, ja. Det kan väl hända att jag har gått ner ett par kilo. Inte så konstigt med tanke på hur lite mat jag har fått på senaste tiden.

Men jag måste ju erkänna att det känns lite skönt att kunna röra sig lite lättare; roligare att springa i snön liksom.

Men å andra sidan; ska han snacka om midja, som han unnar sig god mat och vin och choklad till kaffet. Där skulle det behövas lite mindre matskål – om man säger så.

Här i Gustavsberg är det ganska lugnt. Mitt öra är i stort sett OK, tack vare Bosses envisa rengöringsansträngningar. Det tog sin lilla tid tid… Jag är nyschamponerad och fin i pälsen. När Bosse tog fram handdukarna och gjorde i ordning så gick jag direkt in och ställde mig i duschen och väntade, för det var verkligen på tiden.

Ute är det bara snö och snö och rätt så trista promenader. Men jag får ju alltid gå lös, så jag hinner med att nosa på allting (och trycka i mig en och annan hästbajs utan att han märker nåt).

Och så har jag fått ett nytt, fint halsband. Svart med stenar i olika färger – ganska brett. Passar bra till min mörkbruna päls. Det är min stormamma Pernilla som har bestämt hur mitt halsband ska se ut.

I går kväll var Amber och Medea här och hälsade på. Medea har börjat löpa, så jag antar att det är dags för syrran och mig att sätta igång nu också. “Du skulle ju ha löpt i julas”. säger Bosse. Men vad vet han om hur vi tänker om sådana saker. Vem vill till exempel riskera att bli med barn en sån här vinter? Hur ska man få tag på mat åt en tio, elva valpar i en meter snö? Har han tänkt på det?



Kärt besök

Nyheter Posted on Fri, February 12, 2010 18:48:12

Amber & jag

Min syster Amber har varit hos mig och hälsat på. Kul! Hon kom igår kväll och har varit med min människa och mig hela dagen. Hon hade mat med sig, så jag fick också äta av den. Ny smak. Jättegott – men jag tycker ju om det mesta som går att äta.

Vi har varit ute och gått flera gånger idag. Då märker man hur olika syrran och jag är i vårt sätt att uppleva världen. Jag menar, vi är jättekompisar och trivs ihop. Men när vi är ute och går så beter vi oss väldigt olika.

Jag vill stanna och lukta på en massa ställen där det verkar ha hänt nåt. Men Amber är så otålig – hon vill framåt till nästa ställe hela tiden.

Och så märks det att jag är uppväxt i stan och hon på landet. När jag blir bajsnödig så sätter jag mig där jag är. Men Amber tycker att man måste gå in i skogen, eller i varje fall vid sidan av vägen, för att hitta en lämplig plats. Trots att hon vet att människan kommer att ta fram en svart påse ur fickan och plocka upp bajset. Tänk vad olika man kan vara.

Och när Bosse går och lägger sig. Då lägger jag mig på den sköna mattan nedanför min soffa (jo, det är verkligen min soffa – Bosse sitter nästan aldrig i den). Men Amber – hon går och lägger sig i sängen hos Bosse. Det måste vara grymt varmt, tänker jag. Men trivs dom med det så är det OK för min del.

Snart ska Ambers människa komma och hämta henne. Då blir hon jätteglad. Och sen får jag ha min människa för mig själv igen. Lugnt och skönt. Trevlig helg!



Mat & motion

Nyheter Posted on Wed, February 03, 2010 16:23:53

Min syster Amber är väldigt smal. I varje fall jämfört med mig. Men jag tycker inte att jag är tjock. “Traditionellt byggd”, som människan i Damernas detektvbyrå säger.

Och förresten är det inte så konstigt att Amber är smal; hon håller ju på och leker och brottas med sin dotter Medea hela dagarna. Min människas leklust är något begränsad – om man säger så. (Vi är ju ungefär lika gamla han och jag – jag är snart nio och han är 70).

Amber & Medea i farten……….

Och så är det det där med maten. Ibland får jag prata med en människa som heter Angela. Hon kan faktiskt prata med mig och andra hundar. Det är jättehärligt när jag får träffa henne. Äntligen nån som fattar! Jag har sagt till henne att min människa lagar jättegod mat nästa varjen dag, men att han är väldigt snål med att låta mig smaka. Och jag är ju inte den som bråkar.

Men synd är det, även om maten jag får också är god. Färskfoder, säger Bosse. Jag vet att det finns annan mat. Jag brukar få såna där hårda kulor ibland på sommaren när vi åker till Skåne. Och kulorna är goda dom också! All mat är god!

Vackra jag, bästa Angela, mamma Onyx och syster Amber år 2006.

Eftersom Bosse är rädd att jag ska bli tjock, så åker han till veterinären och väger mig då och då. In, upp på vågen, få en godis – och ut till bilen igen. Enkelt och smärtfritt.

Men nu när jag har haft ont i örat så har det varit andra tag. Jag vet ju vad som väntar, men man kan ju alltid försöka. Så jag hoppar upp på vågen, ser snäll ut och travar iväg mot dörren. Men icke… Nä, man blir inföst i ett litet rum där det luktar rädda hundar lång väg. Upp på ett bord som rör sig, så plötsligt är man långt uppe i luften. Och så petar han hunddoktorn mig i örat med en pinne. Hur kul är det?

“800 kronor för ett labbprov”, suckar Bosse. “Men det var ju bra att det var negativt”. Jag fattar ingenting – var det bra att han inte fick nåt för pengarna?

Nu tror Bosse i alla fall att det går att fixa mitt öra med sån där öronrens som löser upp smutsen i örat. Trevligt är det inte, men onekligen har det blivit bättre.

Ute snöar det. Igen. Jag och Bosse åkte till skogen idag, men han klagade över att det var så svårt att gå i snömodden, så det blev bara 40 minuter att läsa av vilka som hade varit där senast.

Min människa träffar en massa människor. Han säger att det är “styrelse-sammanträden”. Då får jag följa med. Jisses va dom pratar. Man begriper inte ett smack. Till mig säger han bara Ligg och Tyst på hela tiden. Men det är ju i alla fall bättre än att vara ensam hemma. Men vet ju aldrig hur han klarar sig utan mig.

Blev du nyfiken på det jag berättade om Angela? Skicka en kommentar i så fall, så ska jag berätta mer om mina möten med henne.



Små människor

Nyheter Posted on Thu, January 28, 2010 23:09:04

Oj va mycket snö det är överallt. Kul, tycker jag. Pust och stön, tycker min människa. Å va mycket saker han ska ha på sig varenda gång vi ska gå ut.

Men idag tänkte jag prata lite om dom där små människorna. Barn, säger Bosse att dom heter. Jag gillar dom; när jag ser en brukar jag stanna och vifta lite extra på svansen för att se om dom vill komma och klappa mig.

Men dom bär sig lite konstigt åt ibland, så det är svårt att veta hur man ska göra.

Till exempel: Först säger dom “får jag klappa hunden?” Javisst, säger Bosse, gör det så blir hon glad. Och så säger han att dom ska räcka fram handen så att jag får lukta på dom.

Men vad gör dom? Räcker fram handen – och rycker bort den precis när jag ska lukta!

Ibland säger Bosse: Vill du ge Etta godis? Ja det vill dom. Men precis när jag ska få godiset så stäcker dom upp armen i luften. Då hoppar jag så klart. Å då blir dom rädda och trillar på baken. Och då tittar deras mamma argt på mig. Precis som om det är mitt fel att den där lilla inte kan uppföra sig.

“Vad heter han”, säger dom. Tror dom att alla hundar som är större än en medelstor råtta är farbröder?

En annan fånig grej är när dom kommer med pinnar och vill leka. Då böjer jag ner frambenen och säger “kom igen då”: det låter ungefär som VOFF! med min starka, vackra röst. Å då blir dom jätteskraja – och så blir det ingen lek.

Nån borde lära dom där små människorna lite mer om oss hundar.



Next »