Jag är född på Ingarö, några mil öster om Stockholm. Men när jag var 8 veckor fick jag flytta hem till min människa. Han bodde inne i Stockholm – Nedre Gärdet hette det. Det var viktigt med n-e-d-r-e förstod jag; det var lite finare…

Själva Gärdet var rena hundparadiset. En jättestor gräsplan där massor av hundar fick springa lösa och leka. Där växte jag upp och fick lära mig umgås med andra hundar av alla möjliga slag och åldrar. Det var jättekul och ibland lite läskigt, särskilt när vi mötte ett hundagis och alla kom fram och ville nosa på mig.

Men det hände aldrig nåt farligt, för min människa är väldigt försiktig av sig. (Jag ska berätta varför en annan gång). Jag minns att det fanns några träd på Gärdet där vi brukade ha godissök. Ett träd lutade så mycket så man kunde klättra upp i det. En gång när jag hade gjort det så kom det en massa dagisbarn och tittade. Dom trodde att jag var en björn!

När jag var liten träffade vi ofta en briardtant som hette Tinnie. Min människa hade passat Tinnie massor av gånger innan han och jag flyttade ihop. Tinnie var svart och väldigt stor – men snäll. En gång, när inte vi var där, blev hon jätterädd för luftballongerna som brukade starta och landa på Gärdet, så hon sprang ända hem genom en massa trafik.

Efter det fick hon sitta med min människa och mig på en kulle flera gånger och titta på när luftballongerna startade. Och efter ett tag var hon inte rädd längre, fast hon tyckte att dom lät som stora drakar.

På söndagarna brukade vi inte gå till Gärdet, för då kom det ofta killar med stora, arga hundar dit, Dom skulle “skrämma Östermalmskäringarna”, hörde jag att människorna sa.

Jag var inte rädd för luftballongerna. Men jag var rädd för sopbilen. Den bullrade väldigt mycket och luktade illa. Och farbröderna som körde slängde stora säckar som såg jättefarliga ut. Så när jag hörde att det var en sopbil i närheten, så vägrade jag att gå åt det hållet. Men människor fattar ju så trögt ibland…