Blog Image

Ettas dagbok

Kort och gott om mitt intressanta liv....

I den här bloggen berättar briarden Etta om hur det är att leva hundliv på Värmdö. Och hur det kommer sig att hon finns just där.


Lämna gärna en kommentar efter inläggen! Det är alltid lika roligt att få :o)

Eller skriv en hälsning i våran gästbok!!

Pussgurkan II

Utbildning Posted on Wed, March 03, 2010 19:50:13

Vad jag förstår (från det jag snappat upp av prat mellan min människa och Argos människa Viveka) så har Argos äntligen fattat att det är dålig stil att hoppa upp och slicka folk i ansiktet när man ska hälsa.

Big deal, säger jag. Ska det vara så svårt? Och kan han verkligen? Jag får ju nämligen inte vara med när dom tränar. Det beror på att Argos har så stor “respekt” för mig (och det ska han ju ha!) så han vågar inte hoppa på min människa när jag är med.

Å andra sidan så är han väldigt förtjust i Bosse, så han vill gärna hoppa upp och visa hur mycket han gillar honom. Men nu, som sagt har dom lärt Argos, att det räcker med att han slickar människan på handen när man hälsar. Sju lektioner tog det; nån som har svårt att fatta?

Sicket fjäsk tycker jag, men flattar är ju tydligen så där inställsamma. Vi briarder är betydligt mera återhållsamma; en snabb sniff på människan räcker för vår del. (Om det inte är en typ med skägg förstås – då blir det ingen hälsning alls. Skäggiga gubbar är läskigt!

Den häringa hälsningsträningen är en del av min människas utbildning till hundägarinstruktör. Det är människor han ska instruera; människor som har skaffat hund och som inte riktigt vet hur man ska bete sig för att deras hund ska må bra.

Tur att han inte ska försöka instruera hundar, för då skulle dom lura skjortan av honom. Han har inte fattat hur lättdresserade människor är.

På söndag ska han hålla föredrag för sina kurskamrater om Mentaltest Hund och Korning. Han läser på på Internet och frågar sina kamrater en massa.

Jag är Mentaltestad (två gånger – för jag var med på ett experiment). Och korad – med katastrofalt resultat. Så här gick det till. Först var det en exteriörkorning på Järfälla Brukshundsklubb. “Fin briard”, sa människan som mätte och klämde och tittade. “Rastypisk”.

Sen åkte vi till Mälarö Brukshundsklubb, syrran och jag. Det var precis efter provet till bevakningshundsuutbildningen när jag hade så ont i örat så jag fick panik när dom sköt. Och där på Mälarö sköt dom också, så jag bestämde mig för att stanna kvar i bilen helt enkelt. Ingen korningsstig för mig den dagen alltså. Men för syrran Amber gick det bra – hon blev korad.

Bosse var lite bekymrad i början över att jag inte vågade. Men han tycker inte att det är speciellt viktigt med mina eventuella “medaljer” eftersom jag ändå inte ska ha några valpar. (Suck!) Han tycker att jag är världens finaste hund ändå. (Man tackar – och instämmer).

Så – life goes on. Snart fyller jag nio år. Bosse säger att jag är en klok, mogen och kunnig kvinna. Själv säger jag att livet är helt OK, men att det kunde få vara lite mindre snö ute.

Vi hörs!



Pussgurkan

Utbildning Posted on Tue, January 19, 2010 23:07:57

Argos bor i mitt kvarter. Han är en flat coated retriever och en riktig pussgurka. Han ska alltid hålla på och slicka och hoppa på min människa när vi träffas. Trams tycker jag. Jag brukar ge Bosse en snabbpuss om han varit borta hela dagen, annars får det räcka med lite svansviftning. Man har ju sin integritet att tänka på. Men flattar är tydligen så där, för jag har sett att hans kompisar gör likadant.

Men nu ska det bli andra bullar. Argos ska bli projekthund. Han ska bli min människas examensarbete på instruktörskursen. Han ska lära sig att man inte får hoppa på människor när man hälsar på dom. (Även om jag faktiskt aldrig riktigt har fattat varför. Men människor är konstiga djur. Fast snälla – och lättlärda).

Det här fick jag höra när Argos och hans människa – Viveka heter hon – kom och hälsade på igår. Det vill säga jag hörde när Bosse och Viveka pratade; Argos stannade kvar ute i hallen. Han har nämligen väldigt stor respekt för mig.

Först när vi träffades så blev han jätteskraj bara för att jag berättade för honom att det var jag som bestämde i kvarteret. Nu är han inte lika rädd längre. Vi kan leka ganska bra ute i hästhagarna och så brukar vi träna uppletande ihop. Men hemma hos mig känner han sig lite underlägsen. OK, tänker jag. Bra att han vet sin plats.

Nu ska alltså min människa försöka lära Argos och hans människa hur man “hälsar fint” som dom brukar säga. Tassarna på marken och vänta på “varsågod”. Och när dom har klarat av det så ska dom visa upp det på Bosses instruktörsexamen. Tänk om det inte funkar? Då ska jag säga ett och annat till Argos efteråt…

Jag återkommer med rapporter från övningsfältet.