Blog Image

Ettas dagbok

Kort och gott om mitt intressanta liv....

I den här bloggen berättar briarden Etta om hur det är att leva hundliv på Värmdö. Och hur det kommer sig att hon finns just där.


Lämna gärna en kommentar efter inläggen! Det är alltid lika roligt att få :o)

Eller skriv en hälsning i våran gästbok!!

Små människor

Nyheter Posted on Thu, January 28, 2010 23:09:04

Oj va mycket snö det är överallt. Kul, tycker jag. Pust och stön, tycker min människa. Å va mycket saker han ska ha på sig varenda gång vi ska gå ut.

Men idag tänkte jag prata lite om dom där små människorna. Barn, säger Bosse att dom heter. Jag gillar dom; när jag ser en brukar jag stanna och vifta lite extra på svansen för att se om dom vill komma och klappa mig.

Men dom bär sig lite konstigt åt ibland, så det är svårt att veta hur man ska göra.

Till exempel: Först säger dom “får jag klappa hunden?” Javisst, säger Bosse, gör det så blir hon glad. Och så säger han att dom ska räcka fram handen så att jag får lukta på dom.

Men vad gör dom? Räcker fram handen – och rycker bort den precis när jag ska lukta!

Ibland säger Bosse: Vill du ge Etta godis? Ja det vill dom. Men precis när jag ska få godiset så stäcker dom upp armen i luften. Då hoppar jag så klart. Å då blir dom rädda och trillar på baken. Och då tittar deras mamma argt på mig. Precis som om det är mitt fel att den där lilla inte kan uppföra sig.

“Vad heter han”, säger dom. Tror dom att alla hundar som är större än en medelstor råtta är farbröder?

En annan fånig grej är när dom kommer med pinnar och vill leka. Då böjer jag ner frambenen och säger “kom igen då”: det låter ungefär som VOFF! med min starka, vackra röst. Å då blir dom jätteskraja – och så blir det ingen lek.

Nån borde lära dom där små människorna lite mer om oss hundar.



Tråkigt

Nyheter Posted on Sat, January 23, 2010 19:06:12

Det är faktiskt ganska tråkigt nu med den här vintern.

Vi g-ö-r ju ingenting annat än promenerar. Visserligen kommer det upp en massa kul lukter där dom har plogat. Men promenera och promenera… Vi har inte gått ett spår på evigheter. Och inte gjort nåt uppletande heller. Min människa är så bekväm av sig; han tycker det är jobbigt att pulsa i snön. Så han sitter mest vid datorn. Eller spelar piano; samma melodi gång efter gång. Måste öva, säger han. Jag fattar ingenting.

Mitt jädrans öra blir inte bra heller. Fast jag får medicin två gånger om dagen.

I morgon får jag i alla fall träffa min syster Amber och busiga Medea när Bosse är på kurs. Då har man i alla fall nån att prata med. Och så får vi kanske åka till “gravarna” (som Pernilla säger) och springa lösa och jaga varann en stund.

Hoppas snön försvinner snart. Idag träffade jag en labradortik som löpte. Påminde mig om att det är hög tid för mig också. Ska kolla med syrran i morgon om hon tycker det är dags.

Nu är det tydligen tid att knäppa på TV-apparaten. Jag går och lägger mig.

Vi hörs en annan dag.


Här är vi alla tre: Amber, jag och Medea



Pussgurkan

Utbildning Posted on Tue, January 19, 2010 23:07:57

Argos bor i mitt kvarter. Han är en flat coated retriever och en riktig pussgurka. Han ska alltid hålla på och slicka och hoppa på min människa när vi träffas. Trams tycker jag. Jag brukar ge Bosse en snabbpuss om han varit borta hela dagen, annars får det räcka med lite svansviftning. Man har ju sin integritet att tänka på. Men flattar är tydligen så där, för jag har sett att hans kompisar gör likadant.

Men nu ska det bli andra bullar. Argos ska bli projekthund. Han ska bli min människas examensarbete på instruktörskursen. Han ska lära sig att man inte får hoppa på människor när man hälsar på dom. (Även om jag faktiskt aldrig riktigt har fattat varför. Men människor är konstiga djur. Fast snälla – och lättlärda).

Det här fick jag höra när Argos och hans människa – Viveka heter hon – kom och hälsade på igår. Det vill säga jag hörde när Bosse och Viveka pratade; Argos stannade kvar ute i hallen. Han har nämligen väldigt stor respekt för mig.

Först när vi träffades så blev han jätteskraj bara för att jag berättade för honom att det var jag som bestämde i kvarteret. Nu är han inte lika rädd längre. Vi kan leka ganska bra ute i hästhagarna och så brukar vi träna uppletande ihop. Men hemma hos mig känner han sig lite underlägsen. OK, tänker jag. Bra att han vet sin plats.

Nu ska alltså min människa försöka lära Argos och hans människa hur man “hälsar fint” som dom brukar säga. Tassarna på marken och vänta på “varsågod”. Och när dom har klarat av det så ska dom visa upp det på Bosses instruktörsexamen. Tänk om det inte funkar? Då ska jag säga ett och annat till Argos efteråt…

Jag återkommer med rapporter från övningsfältet.



Kul lek

Nyheter Posted on Sat, January 16, 2010 19:14:54

Idag ska jag berätta om en lek som jag har hittat på. Jag kallar den Hästbajsleken.

När man är ute i skogen med sin människa går man ju ofta på ridvägar och då passar den här leken jättebra. Här på Värmdö där jag bor finns det massor av ridhästar.

Jag får inte äta hästbajs för min människa, men jag tycker det är jättegott. Han tycker det är äckligt (hur han nu kan veta det – jag har aldrig sett honom prova), men det finns dom som säger att hästbollarna innehåller massor av Omega-3. I varje fall är dom väldigt goda.

Reglerna är så här: jag tar upp ett hästbajs i munnen. Om Bosse märker det så säger han “loss”. Då spottar jag ut den och då får han ett poäng. Om han inte märker nåt så får jag ett poäng. (Och en smarrig hästbulle).

Bäst chans har jag när jag får gå utan koppel. Bosse gillar att jag går bakom honom (det har han lärt sig av Cesar Millan på TV), så när jag märker att det finns hästbajs i närheten så saktar jag farten lite i smyg. Och så plockar jag upp hästbollen i munnen och ser oskyldig ut. Om Bosse går vidare så kan jag börja tugga lite försiktigt – eller om det är en liten bit så kan jag svälja direkt.

Om han märker vad jag håller på med så får jag ge mig; jaq vill ju inte att han ska bli arg – och det finns alltid flera bullar längre fram. Jag brukar vinna Hästbajsleken med några poäng varje gång.

Känner du nån som brukar leka den här leken?



Öron

Nyheter Posted on Fri, January 15, 2010 11:41:25

Dags för en ny öroninflammation. Vi som har stora, håriga, hängande öron är extra mycket utsatta för sånt. För min del var det nästan två år sedan sist. Den här gången är det mest i vänsterörat; det gör faktiskt riktigt ont.

Men som tur är har min människa tid att ta hand om saker. Så det blev besök hos veterinären direkt på morgonen och sedan till apoteket med recept på Canaural och Remadyl – örondroppar och smärtstillande tabletter alltså.

“Där försvann ytterligare en tusenlapp”, hörde jag att han suckade. Det är tydligen dyrare för hundar att vara sjuka än för människor. (Men vi betalar ju å andra sidan ingen skatt).

Jag har i alla fall fått sällskap. Syrran Amber och systerdottern Medea ska vara med oss dom närmaste dagarna. “Stormamma” Pernilla har rest till Italien för att göra affärer. Så nu har jag nån att beklaga mig för när det är som jobbigast – alltså nån som förstår vad man säger, menar jag.

Det har blivit varmare ute. Och det är väl inte så kul. Det blir slaskigt på gatorna och så blir det isklumpar mellan trampdynorna när man är ute och går. Men Bosse sa att han tyckte det var skönt att inte behöva långkalsingar. Människor ska ju ha så mycket saker på sig hela tiden. Det tar ju en evighet för dom när man ska gå ut. Varför har dom inte päls överallt, som vi? Dom har ju på huvudet…

Nu har jag i alla fall fått mat och alla tre ligger och väntar på tecknen som betyder att vi ska gå på promenad. Det ska vi när människan tar på sig dom stora skorna och en mössa. Jag brukar ligga och vänta tills jag hör vilka skor han tar, så jag vet om jag ska följa med eller inte.

Jaha, det ska tydligen övas på pianot först…



DraMaten

Rallylydnad Posted on Thu, January 14, 2010 13:11:59

Bosse, min människa alltså, har en shoppingvagn. En sån där DraMaten som dom säger i Göteborg.

När han tar fram den blir jag glad, för då vet jag att vi ska träna Rallylydnad. Har ni gjort det nån gång? Prova. Det är jättekul. Mycket roligare än att springa och hämta en apportbock femtielva gånger på träningsplanen på klubben.

När vi gör Rallylydnad så pratar Bosse med mig hela tiden och visar med händerna vad vi ska göra. Och så står det i reglerna att han inte får vara arg på mig, eller dra i kopplet när jag gör fel. Jättebra!

Så här går det till när vi gör Rallylydnad. Bosse ställer ut en massa skyltar i en bana på en gräsmatta. (Det är dom han har i shoppingvagnen). Och så går vi fram mot skyltarna och gör det som det står att man ska göra. Det kan vara lätta saker som sväng vänster, eller sitt! Men ibland är det svårare: sitt framför-gå runt bakom ryggen-sitt, eller backa ett steg i taget.

Man har 100 poäng när man börjar gå och om man gör fel så får man minuspoäng.

Bosse instruerar Kenneth & Shaggy på Dea Zazzeras kennelläger-09

Bosse är instruktör i Rallylydnad, så jag brukar få visa hur man ska göra. Det är jättekul för man får göra många olika saker och man får beröm hela tiden.

Rallylydnad har bara funnits i 10 år. En människa i USA som heter Bob Kramer hittade på den här sporten för att han tyckte att det borde finnas något för hundar och deras människor som inte tycker att vanlig tävlingslydnad passar för dom.

Och när Bosse har kurs så säger han till dom som lyssnar att Rallylydnad är jätttebra för den vanliga vardagslydnaden och som förberedelse för andra sätt att tävla med hundar.

På Internet finns det mycket information om Rallylydnad, bland annat på SBK:s hemsida. Där kan man bland annat se dom olika skyltarna. Rallylydnad ska snart bli en officiell sport i Sverige, så man håller på att bestämma om regler, klasser och sånt just nu.

Det finns kurser i Rallylydnad på dom flesta brukshundsklubbar, bland annat på Värmdö BK där vi håller till.
Etta i träningstagen på Värmdö BK



Gärdet

Ungdomsminnen Posted on Wed, January 13, 2010 11:20:25

Jag är född på Ingarö, några mil öster om Stockholm. Men när jag var 8 veckor fick jag flytta hem till min människa. Han bodde inne i Stockholm – Nedre Gärdet hette det. Det var viktigt med n-e-d-r-e förstod jag; det var lite finare…

Själva Gärdet var rena hundparadiset. En jättestor gräsplan där massor av hundar fick springa lösa och leka. Där växte jag upp och fick lära mig umgås med andra hundar av alla möjliga slag och åldrar. Det var jättekul och ibland lite läskigt, särskilt när vi mötte ett hundagis och alla kom fram och ville nosa på mig.

Men det hände aldrig nåt farligt, för min människa är väldigt försiktig av sig. (Jag ska berätta varför en annan gång). Jag minns att det fanns några träd på Gärdet där vi brukade ha godissök. Ett träd lutade så mycket så man kunde klättra upp i det. En gång när jag hade gjort det så kom det en massa dagisbarn och tittade. Dom trodde att jag var en björn!

När jag var liten träffade vi ofta en briardtant som hette Tinnie. Min människa hade passat Tinnie massor av gånger innan han och jag flyttade ihop. Tinnie var svart och väldigt stor – men snäll. En gång, när inte vi var där, blev hon jätterädd för luftballongerna som brukade starta och landa på Gärdet, så hon sprang ända hem genom en massa trafik.

Efter det fick hon sitta med min människa och mig på en kulle flera gånger och titta på när luftballongerna startade. Och efter ett tag var hon inte rädd längre, fast hon tyckte att dom lät som stora drakar.

På söndagarna brukade vi inte gå till Gärdet, för då kom det ofta killar med stora, arga hundar dit, Dom skulle “skrämma Östermalmskäringarna”, hörde jag att människorna sa.

Jag var inte rädd för luftballongerna. Men jag var rädd för sopbilen. Den bullrade väldigt mycket och luktade illa. Och farbröderna som körde slängde stora säckar som såg jättefarliga ut. Så när jag hörde att det var en sopbil i närheten, så vägrade jag att gå åt det hållet. Men människor fattar ju så trögt ibland…



Nyheter från Slottsträdgården

Nyheter Posted on Sun, January 10, 2010 22:14:19

Idag åkte min människa ifrån mig. Hela dagen.

Han skulle på kurs, sa han. Han ska bli hundägarinstruktör. Då skulle man ju kunna tycka att han borde förstå att en hundägares första plikt är att vara tillsammans med sin hund, eller..?

Men han hade i alla fall den goda smaken att lämna mig i huset där min syster Amber och hennes dotter Medea bor. Och där jag är född. Alltså hemma hos min ”stormamma” Pernilla.

Jag heter Etta och är en stilig Briardkvinna i mina bästa år; fyller nio om några månader.

Jag och min människa Bosse har varit ihop i hela mitt liv, för Bosse hade det goda omdömet att sluta jobba när jag bestämde mig för att bo hos honom.

Det var kul ska ni tro när jag bestämde mig för honom. Han var så velig, fast han låtsades att han visste vad han gjorde när han kollade på mina kullsyskon –tretton var vi – och mig. Men jag visst ju från början att han hade bestämt sig för mig. Och till sina kompisar brukar han säga att han valde mellan en mellanpinscher och mig. Snack, säger jag. Han hade aldrig stått ut med en sån där terriertyp runt benen, han som är så sävlig.



« Previous